Mammas syskon med familjer har alltid uppskattad att träffas vid olika tillfällen. Eftersom de var många syskon så blev det många kalas. Som barn så upplevde och tyckte vi att det alltid var trevliga möten. Det var alltid stor gästfrihet. Goda och många bakverk samt god mat var det man minns, men framför allt en mycket trevlig stämning. Det var alltid mycket skratt och det gjorde att vi såg fram mot alla träffar. De flesta träffarna skedde i och omkring Lycksele där de flesta syskonen med familjer bodde. För att hålla ontakten även med de syskon som bodde utanför Lycksele ordnas “storträffar”. Förutom träffar i Knaften så har vi haft som jag minns ett antal träffar i Ostvik utanför Sävar, Tavelsjö och Jörn. Som barn så var det alltid väldigt spännande att åka till dessa träffar.
Antalet levande syskon till mamma Elna minskade och kontakten mellan mina kusiner blev av den anledningen mindre. Tillsammans med mina bröder (Roger och Sven-Eric) tyckte vi att vi skulle ordna en släktträff för vi tyckte det var viktigt att hålla kontakt med Erikersara. Vi tyckte också att det var naturligt att det skulle vara i Knaften. Släkträffen genomfördes och den blev mycket trevlig. I samband med avslutningen av träffen så tyckte alla att det var viktigt att uppehålla kontakten mellan Erikersara och det har det nu varit under många år. Jag tror att släkträffar har genomförts var tredje år i ca 25 år med undantag av att det vid ett tillfälle blev ett mellanrum på fyra år. Nya generationer Erikersara har tillkommit och jag tror att även de tycker att dessa träffar har en viktig funktion. Förutom att allmänt umgås så tror jag att “Erikersandan” består.
Lättsamt och otvunget umgänge, nära till skämt och skratt mellan generationer finns kvar i dessa träffar såsom jag minns som barn.
John-Gunnar